SILVER & BRONS TILL ALLSTARS!

Vet inte riktigt hur jag ska skriva det här inlägget.. Sitter framför dataskärmen med lite småfuktiga ögon för tillfället och känslorna är lite över allt. Jag vaknade imorse med ett stort leende på läpparna och smilet sitter fortfarande kvar! Den här helgen har varit grym och jag kommer att leva på det här länge. Riktigt länge!

Jag och världens bästa team har i helgen befunnit oss i Halstahammar och tävlat i nybörjar-SM. Vilken grej! Hade någon sagt till mig för ett år sen att jag skulle tävla i boxning så hade jag nog bara skrattat & inte tagit det på allvar. Idag vaknade jag upp med en silvermedalj. Silver i nybörjar-SM! Svårt att sätta ord på hur jag känner, men det känns sjukt overkligt. Jag är så fruktansvärt stolt över mig själv!

11086055_10153693692672729_588605129_n

11062328_10153108214376183_5722020294843766269_nVår resa började redan i fredags. När klockan var 7 på morgonen lämnade vi Stockholm för Halstahammar. Vår gameplan var att komma tidigt till invägningen/läkarundersökningen, för att sen åka vidare till Köping och möta upp vår vän Sandra som snällt lånade ut sin lägenhet till oss. Tack fröken Nissan, guldvärt! När invägning/läkarundersökning/nyckel-av-lägenhetshämtning var avcheckat så började hungern komma rätt rejält. Vi tog oss då vidare till ett mysigt ekologiskt café som jag inte minns namnet på och åt riktigt gott! Efter lunchen var det dags att åka tillbaka till Nibblehallen & Halstahammar för coachmöte/infomöte. Det var många tävlande och dom ville sätta igång med så många matcher som möjligt redan på kvällen. Nerverna började komma, och magkänslan sa att vi troligtvis skulle få kliva in i ringen redan på kvällen. Magkänslan hade rätt. Både jag och Karin fick match redan på första passet. Vi var lite slitna efter allt bilande och nerverna gjorde det inte bättre direkt, så vi åkte tillbaka till Köping & vårt lilla krypin för att försöka få lite sömn och avkoppling. Sagt, gjort & välbehövligt! När klockan slog 18:00 började allt, jag var match 8 & Karin 9. Vi båda skulle fightas över en finalplats. Båda i en högre viktklass än vad vi egentligen är. Jag fick gå upp till -57kg & Karin till -64kg. Den här gången kändes allt så mycket bättre än sist. Det kändes på något sätt tryggt att Karin också skulle tävla och jag kände mig inte ensam i det hela. Coach Manne var lugn och det smittade av sig på ett positivt sätt. Manne satt igång vår uppvärmning och vi gjorde precis samma saker som vi brukar göra på klubben. Allt skulle kännas som vanligt. Allt för att inte låta nerverna ta över. Vi lyckades. Nerverna tog inte över, vi var superfokuserade med en positiv inställning.

Det blev sen dags för oss att gå ut till hallen och ringen för att göra oss redo. På med vaselinkladd i ansiktet, hjälm och handskar. Fokus! Jag var ju som sagt först in i ringen, och ska jag vara lite ärlig nu i efterhand så var jag lite nervös för hur Karin skulle klara sig under tiden som jag fightades. Men hon klarade sig ju såklart galant, hon är så lugn och trygg i sig själv. Hon hade såklart Felicia vid sin sida också under tiden som Manne stod vid min ringhörna. När jag väl klev in i ringen så kände jag mig lugn. Benen kändes stabila & skakade inte som dom gjorde sist jag entrade ringen. Manne vet att en av mina största rädslor är att inte orka och att konditionen ska svika mig. Så han påminde mig om att jag har grym kondis och att jag har tränat hårt för det här! Precis vad jag behövde höra. Och om han hade rätt i det han sa? JA! Jag kände mig stark & pigg i alla ronder. Jag kände att jag lyssnade på det som Manne sa, och jag vågade ta för mig i ringen och visade att jag faktiskt också kan styra. Det som däremot inte får hända, hände. Min högra lins slogs ut. Shit, tänkte ja snabbt och såg hur linsen ramlade mot mattan i slowmotion. Ni ska veta att jag har sjukt dålig syn, är helt beroende av mina linser och ser knappt något utan dom. Jag är närsynt och har -6,5 om det säger er något. Alltså riktigt rutten syn. Det går ju däremot inte att avbryta en match pga att en lins ploppat ut, så jag var tvungen att fortsätta halvt blind. Och det gick ju faktiskt väldigt bra. Min arm lyftes i slutet av matchen och det blev 3-0 till mig. Jag fick känna på hur det känns att vinna. Glädjen går inte att beskriva om man inte upplevt det själv. Vilken känsla! Min motståndare var superduktig och ödmjuk och vi gav varandra en hård kram i slutet av matchen och hon önskade mig lycka till. Eftersom att jag vann hade jag nu tagit mig vidare till finalen som var dagen efter. Men det var inte över än….

Direkt när jag klev ut ur ringen så var det dags för en till Allstarskrigare att kliva in. Manne fick inte direkt någon återhämtning och det var dags för honom att peppa Karin! Karin körde sin debutmatch och hon gjorde ett sånt GRYMT jobb! Hennes overhand är inte att leka med (trust me, jag har fått känna på den ett x-antal gånger) och hon fick till några riktigt schyssta som ekade i hallen 🙂 Hon såg pigg & lugn ut under alla ronder och vi som åskådare trodde att vi hade kammat hem en till vinst. För det såg så ut. Karin förlorade tyvärr på poäng, 2-1. Hon var däremot superdupernöjd över sin insats och med all rätt! Jag är sjukt stolt över Karin, du är en fruktansvärt duktig boxare. Brons i nybörjar-SM är inte illa pinkat! Efter kvällens matcher åkte vi tillbaka till Köping igen för att handla middag och bara ha allmänt roligt och koppla bort boxningen. För herregud vad vi har skrattat dom här dagarna. Vi har riktigt kul ihop, tycker jag i alla fall. Hoppas mitt lilla gäng håller med mig 😉 Det blev rätt sent och knappt någon sömn från min del eftersom jag visste att jag hade en till match. Jag skulle ju få fightas om guldet. Tankarna snurrade åt alla håll den natten. Det var invägning & läkarundersökning igen redan klockan 8, så jag & Manne lämnade gänget tidigt på morgonen och åkte tillbaka till hallen för att få det överstökat. Min match var placerad under pass 2 som startade vid kl 17 och jag var match 5. Väldigt skönt tyckte jag som var lite sliten. Väl ”hemma” i lägenheten igen så möttes vi av ett glatt gäng och frukost. Frukost är ju på riktigt den bästa måltiden under dagen! Efter frullen så kom kaffesuget och vädret var superfint, så vi beslöt oss för att ta en liten promenad ner mot stan för att checka in Köping. Inte den största staden direkt, men gott kaffe hade dom i alla fall och solen gav enerig!

11051103_10155329215840641_640076094_n

 

Efter vårt lilla häng på stan gick vi tillbaka hem igen för att låta mig få samla energi… Medans gänget glodde på djurprogram och snicksnackade en hel del så lyckades jag slumra till ett tag. Jag älskar att somna till i soffan när jag det är ljud runt omkring mig. Somnar mycket bättre när jag har ljud runt mig än om det skulle vara knäpptyst, gjorde alltid det som barn också. Efter lite sömn så var det dags igen. Vi alla laddade upp med käk, städade ihop lägenheten och packade ihop våra väskor. Mot hallen igen! Vi såg till att hålla oss till samma rutiner som dagen innan, allt skulle kännas lika avkopplat som sist. Det kändes däremot inte likadant. Jag var nervös. Jag kände mig plötsligt lite ensam igen i det här. Under uppvärmningen tog nästan känslorna över och ögonen blev lite vattniga. Varför sätter man sån press på själv egentligen? Dagen innan var ju superduperkul och jag ska ju göra något som jag gjort flera flera gånger tidigare. Både Manne & Karin märkte av min nervositet och dom vet om att min mentala inställning kan spöka till det rätt rejält. Men dom båda två räddade det rätt snabbt genom att snacka in en massa positiva saker i min hjärna. Jag hittade tillbaka till mitt fokus och jag kände att det här skulle bli riktigt kul! När uppvärmningen var klar och vi väntade in min match så ropades det ”Heja Allstars!”. Så himla kul när andra klubbar stöttar och hejjar på varandra. Visar på en god sportslighet tycker jag!

Det blev i alla fall min tur att kliva in i ringen igen och allt jag hade i huvudet var Mannes ord, – Var först, du slår första slaget! Första ronden gick helt okej. I rondvilan så peppade Manne mig med att jag ska ge ALLT och att jag inte har något att förlora. Sagt och gjort, i andra ronden gav jag allt. Jag styrde, men plötsligt händer det som inte får hända, igen! Linsen slås ut, den här gången den vänstra. Shit, shit, shit hann jag tänka en snabbis, men körde på ändå. Andra rondvilan kom och jag hörde knappt vad Manne sa till mig.. Jag var så fokuserad att jag bara såg hans mun röra sig, men hörde inte vad han sa. Minns att jag bad honom att upprepa allt han sagt, haaha.. Minns i alla fall att han sa att min motståndare såg trött ut och att nu är det bara att kämpa in i det sista. Tredje ronden började och jag märkte att hon var trött, meeeeen… Jag går in i ett slag och min andra lins åkte ut. Jag var alltså nu HELT blind typ.. Såg absolut ingenting.. Ropade ut att båda linserna är utslagna och jag fick nu förlita mig på min instinkt och det Manne ropade ut.. Men jag fortsatte att sätta press och kände att jag jagade henne. Hon var däremot riktigt duktig på att slå samtidigt som hon backade och det är något jag vill öva på framöver och känna mig tryggare i. Men jag var inte rädd för slagen och jag kände att min kondis och ork var stabil. Tredje ronden nådde sitt slut och jag kunde inte känna av vem det var som hade vunnit. Och jag brydde mig faktiskt inte om jag ska vara ärlig. Jag gav aldrig upp och jag kämpade in i det sista. Domarbeslutet kom och jag förlorade. Men om jag ska vara ärlig så kändes det som en vinst. Jag är sjukt stolt över min insats och är inte besviken för fem öre.

Den här turneringen har varit så fruktansvärt rolig och jag längtar tills jag får göra om det här tillsammans med gänget! Jag kom hem och är två matcher rikare som medfört massa positivt. Vi vet vad som behövs övas på och vad som fungerar. Manne har varit guld, Karin har varit guld, Felicia har varit guld och Patrik (min sambo) har varit guld! Ni är helt klart bäst, ingen protest 🙂 Och Manne, som vi sa igår, vi vill alltid ha dig som tränare!!!! Dags för nya mål, nya läxor och nya examinationer!

19706_10153110137956183_451088724535875520_n

 

Tusen tack till alla som stöttat & grattat oss! Det betyder oerhört mycket för mig!